Debbie Wasserman Schultz styr demokraternas partiorganisation DNC. Foto: Gage Skidmore CC BY-SA 2.0

Lobbyister bland superdelegaterna

Debbie Wasserman Schultz styr demokraternas partiorganisation DNC. Foto: Gage Skidmore CC BY-SA 2.0
Debbie Wasserman Schultz leder demokraternas partiorganisation DNC och är en av partiets 712 superdelegater. Foto: Gage Skidmore CC BY-SA 2.0

På demokraternas sida finns det både vanliga delegater (pledged) som representerar en kandidat utifrån valresultat och sk superdelegater (unpledged). De senare är dock inte en del av primärvalen utan är fria att bestämma vilken kandidat de vill ge sitt stöd till på konventet. Superdelegaterna är till största del aktiva politiker, dvs ”partietablissemanget”. Men det finns också ett fåtal lobbyister bland superdelegaterna, som tidigare varit politiker eller en del av partiorganisationen DNC.

Hillary Clinton leder stort i antal superdelegater som officiellt gett sitt stöd till hennes kampanj. I skrivande stund 451-19. På republikanernas sida har detta mindre betydelse eftersom det inte existerar några superdelegater. Republikanernas partietablissemang har avvaktat, men verkar nu allt mer ge sitt stöd till Marco Rubio.

Bernie Sanders supportrar har varit kritiska till att superdelegater har så stort inflytande över processen. Lite obekvämt för den kampanjen så var Sanders kampanjstrateg Ted Davine med och skapade reglerna med superdelegater 1984.

Totalt finns det 4051 vanliga delegater och 712 superdelegater för demokraterna.

På republikanernas sida är det 2472 delegater. Dessa är bundna i första valomgången på konventet men står fria om ingen kandidat når majoritet då.

En superdelegat låter ”väljarna” bestämma hur han röstar.

Eftersom det ytterst är de delegater som tilldelas genom primärvalen och nomineringsmötena som avgör vilka kandidater som vinner, fokuserar vi på vår sida med valresultat enbart på dessa. Demokraternas partietablissemang vågar knappast gå emot den kandidat som vunnit flest delegater i valen. Det skulle bli uppror bland väljarna. Etablissemanget i form av superdelegater och partitoppar med rösträtt kommer därmed i praktiken tvingas vika sig för valresultaten även om de officiellt stöttar en annan kandidat. Åtminstone så många superdelegater att det inte blir en annan vinnare.

Vid ett väldigt jämnt val skulle partietablissemanget teoretiskt sett kunna strunta i folkviljan. För att partitopparna ska våga göra det måste det finnas ett väldigt dramatiskt och starkt skäl till det. En gigantisk skandal för tilltänkta kandidaten som briserar strax innan konventet kan vara en sådan situation. Eller tre kandidater med ungefär lika många vunna delegater som inte når egen majoritet.

Vad händer om en kandidat totalt vinner flest antal röster, men färre antal delegater? Det kan hända, men är inte så sannolikt. Det är antal delegater som räknas. På samma sätt gäller elektorsröster i presidentvalet i november, inte flest antal röster. Just nu leder tex Clinton i antal vunna delegater (52-51), men Sanders leder antagligen i antal väljare som röstat på honom. Det beror på att ingen vet röstsiffrorna för det jämna nomineringsmötet i Iowa, medan hans vinstmarginal i New Hampshire var stor.

På partikonventen i juli (se vår kalender för datum) väljs partiernas presidentkandidater formellt.