Recension av filmen om George W. Bush


W visades på Stockholms Filmfestival 2008

När George W Bushs tid i Vita Huset sakta går mot sitt slut kommer Oliver Stone med en långfilm om den man som i åtta år varit världens mäktigaste. W är en annorlunda bio-pic med en hel del humor.

W.
USA, 131 minuter
Regissör: Oliver Stone

Att många amerikaner tröttnat på George W Bush är tydligt inte minst för oss som nyligen besökt USA. När jag såg Barack Obama i Las Vegas på ett stort valmöte i september fick hånande attacker på Bush starkast applåder. Under valkampanjen i höstas valde Obama av den anledningen ofta att kampanja mot Bush snarare än McCain.

Skämten om Bush har dock ingen tröttnat på än. Det har regissören Oliver Stone (World Trade Center, Nixon, JFK) tagit fasta på i W.

Humorn kommer ibland lite oväntat mitt i en annars ganska seriös film där Bush framstår som mer sympatisk än man väntat sig från Stone. Men något smickrande porträtt är det knappast.

I filmen W. är en röd tråd att George tidigt var avundsjuk på sin mer intelligente och lovande bror Jeb. Brodern har varit guvernör i Florida och sägs ha varit mer omtyckt av fadern och fd presidenten George HW Bush. Pappan återkommer också i scener då första Irakkriget, Desert Storm och faderns förnedrande valförlust efteråt vävs ihop med dagens Irakpolitik.

I början av filmen gör Bush klart för Cheney var skåpet ska stå. ”Keep your ego in check. I’m the decider”. Fler lika legendariska ord från W mun får vi höra under filmens gång, dock inte i samma situation som orden sas i verkligheten.

I filmen får vi se Bush i cowboyhatt dricka, röka och köra full som student på prestigefyllda Yale. Andra viktiga händelser betas också av som tex mötet med blivande first ladyn Laura, AA-möten, Willie Horton-annonsen, Mission Accomplished-skylten och så kanske det viktigaste av allt – beslutet att gå in i Irak.

För att riktigt förstå och uppskatta allt i den här filmen behöver man så klart ha hängt med en del i amerikansk politik och besöker du den här sidan har du antagligen gjort det.

Skådespelarna som spelar betydelsefulla personer runt Bush har man försökt få att låta och se ut precis som de verkliga personerna. Det funkar riktigt bra när det gäller Josh Brolin (No Country for Old Men) som spelar huvudrollen klockrent (oscarsnominering?), men mindre bra tex när det gäller utrikesministern Condoleezza Rice. Rösten tar över karaktären och det blir irriterande.

Oliver Stone har gjort en intressant bio-pic som dock är lite rörig på sina ställen och han har valt att ta upp för mycket. Det gör filmen längre (2 timmar och 11 minuter) än vad den behövt vara och mindre fokuserad.

Troligtvis kommer filmen inte upp på bio i Sverige, utan direkt till dvd.

(En kvinna som spelar en mindre roll som den konservativa kommentatorn Ann Coulter mördades i sitt hem kort efter att filmen haft premiär i USA. I vanliga fall var hon nyhetsankare.)

[tags]usa, film, george w bush, oliver stone[/tags]

  • Jag såg filmen i New York, en vecka före valet. Någon större rusning efter biljetter var det inte och när vi frågade killen i kassan ”Varför?” fick vi ”Nobody likes Bush” till svars.

    Det jag reagerade starkast på var rollen som Condoleezza Rice. Den tolkningen gränsade verkligen till parodi.