Senaten är nästa kommandohöjd

Senate

Inom strategisk kommunikation brukar man prata om ”kommandohöjder”, sakområden eller institutioner som blir till befästa punkter inom dagspolitiken. Och den amerikanska senaten kan mycket väl förvandlas till en demokratisk kommandohöjd efter valet.

Just nu är läget 49-49, med två oberoende senatorer som stöttar demokraterna. Opinionsläget för tillfället visar att demokraterna ser ut att skaffa sig egen majoritet. Och det som gör detta riktigt intressant är att demokraterna kan förhindra republikanerna från att filibustra om de får 60 senatorer eller fler.

Sensationella demokratiska senatorskampanjframgångar att titta närmare på:

Komikern Al Franken ser ut att slå ut den sittande senatorn Norm Coleman från Minnesota. Franken ligger just nu 3 procentenheter före Coleman.

Otroligt sensationellt är att Kentuckys republikanske senator, Mitch McConnell, som är republikanernas minoritetsledare i senaten (och därmed en mycket inflytelserik man) endast ligger tre procentenheter före den demokratiske utmanaren Bruce Lunsford. Och Lunsford har successivt krympt avståndet sedan Labor Day. Det kan bli en strid på kniven dem emellan.

I New Hampshire ser det ut som att den sittande republikanen John Sununu (en av de mer liberala republikanerna i kongressen) kommer att bli avsatt av sin utmanare med det rimmande namnet Jeanne Shaheen.

Den enda republikan om sitter säker norr om Mason-Dixon-linjen är en kvinna: Senatorn Susan Collins har ett mycket stort övertag på sin utmanare, demokraten Tom Allen.

En av Georgias senatsplatser är också uppe för omval i år. Och även där visar sig demokraterna mycket, mycket starka. Den demokratiske utmanaren Jim Martin har knappat in på den sittande senatorn Saxby Chambliss; ytterligare en republikansk stol i senaten som demokraterna således kan tvinga till sig (i skrivandets stund är marginalen mellan kandidaterna inom felmarginalen – mindre än två procent). Och detta är alltså inte vilken senatorsplats som helst inte – att demokraterna har möjlighet att vinna i en mycket traditionell republiansk delstat i den amerikanska Södern är ett styrkebesked så gott som något.

North Carolina har sett en ökning i registreringen av demokrater. Och det gör att den sittande republikanske senatorn Elizabeth Dole (tillika hustrun till republikanernas presidentkandidat 1996 – Bob Dole) som för sex år slog ut den välkände och populäre Clinton-medarbetaren Erskine Bowles om en plats i senaten, nu kan tvingas se sig besegrad av en demokratisk utmanare – Kay Hagan. Sedan mitten av september har Hagan gått om Dole – och skillnaden dem emellan fortsätter att öka.

Även i urkonservativa Mississippi är republikanerna hotade. Den sittande republikanen (Wicker) hotas av en synnerligen ihärdig demokrat (Musgrove).

Till dessa framgångar för demokraternas kampanj kan man ju tillägga att den avgående republikanske senatorn i Virginia – Warner – kommer att ersättas av en ny Warner, men nu rör det sig om den fd guvernören Mark Warner som kommer att vinna en storslam-seger över sin republikanske motståndare med uppemot 30 procentenheter!

Glöm presidentvalet. Det är i senatsvalen som den riktiga spänningen finns! OM … dvs OM demokraterna kan säkra samtliga dessa valkretsar kan senatens arbete bli en enpartifråga. Och det föder naturligtvis en mängd andra frågor… hur kommer detta att styra budgetarbetet i framtiden (se: appropriation bills), och vad betyder detta, tillsammans med en demokratisk valseger i Vita huset, för framtida utnämningar av medlemmar i Hösta domstolen? Till dessa frågor lär vi få anledning att återkomma.

[tags]usa, presidentvalet, senaten, usa-valet, al franken, mark warner, elizabeth dole, saxby chambliss, jim martin, susan collins, john sununu, mitch mcmonnell, norm coleman[/tags]

Publicerat av

Joakim

Joakim Nilsson är frilansjournalist och forskar om USA:s politiska valkampanjer. Han driver den oberoende skrivarverkstaden Policy of Truth Productions.

  • Emil

    Jag tycker ärligt talat att det är lite läskigt. USA fungerar överlägset bäst när kongressen och presidenten tillhör olika partier. Det lär ju inte direkt göra underverk för det amerikanska budgetunderskottet att ha en demokratisk president med en demokratisk kongress under en lågkonjunktur… Ännu mer oroväckande i sammanhanget är att vi inte sett Obama visa någon äkta styrka i konflikter än. Hur ska en person som med kirurgisk precision undvikit att ta de stora striderna klara av att säga nej till sitt eget parti?

  • McConnell, Chambliss och Wicker kommer att vinna. De är alla hotade men de leder fortfarande och det är mycket svårt att tänka att demokraterna i Kentucky, Georgia och Mississippi skulle gå hela vägen. Däremot i Alaska har Mark Begich det lätt för sig. Frågan är om republikanen Ted Stevens ens är kvar som kandidat sedan när valet avgörs.