Spielbergs nya film The Post hyllar modig journalism, men följer den fel spår?

Meryl Streep som Katharine Graham i filmen The Post

Steven Spielberg ligger bakom detta verklighetsbaserade drama om en händelse som skakade om Washington DC 1971. Dramat utspelar sig till största del på Washington Posts nyhetsredaktion även kort kallad “The Post”.

En ansträngd ekonomi hotar den då lokala tidningen och den enda vägen ur krisen verkar vara en börsnotering och mer inflytande för nya investerare i styrelserummet. Meryl Streep spelar Katharine Graham, änkan som tar över som ansvarig utgivare efter makens död. Hon tillträder som den första kvinnliga tidningsutgivaren i USA. Kan hon i en helt mansdominerad värld få respekt och nå framgång?

Hon får höra att allt ska kunna ordna sig med finanserna, bara en fullständig katastrof kan hindra planerna. Och just då händer det. En så omvälvande nyhet briserar att allt ställs på spel. Tillsammans med Washington Posts ambitiöse redaktör Ben Bradlee (Tom Hanks) ska Graham få en rejäl utmaning.

Pentagon Papers var ett hemligstämplat internt dokument på 7000 sidor sammanställt av den amerikanska försvarsmakten om det då pågående Vietnamkriget. Daniel Ellsberg, en av personerna som sammanställde dokumentet försökte senare sprida det explosiva materialet till allmänhetens kännedom via media. Men Nixon slog tillbaka hårt, trots att kritiken i rapporten fokuserade på tidigare administrationer.

När media och styrande i Washington i dag befinner sig i konstant konfrontation med anklagelser om “fake news” under Trumps administration, lyfter några av Hollywoods tyngsta namn fram modig journalistik. Det blir ett försök att inspirera genom paralleller till en avgörande tid för USA:s media. Viktigt och intressant så klart, men som så ofta i krigets dimma hamnar även denna berättelse på vissa villovägar.

The Post bjuder på flera starka ögonblick främst levererade av en övertygande Meryl Streep. Nerven i dramat är dock inte så uppskruvad som väntat. Och filmen verkar främst nyfiken på ena sidan av “follow the money”, begreppet som gjordes populärt efter Watergate. Ska Graham våga ställa sin egen ekonomiska trygghet på spel, förlora inbjudningar till cocktailpartyn och äventyra tidningens finanser genom att publicera Pentagon Papers, frågar filmen.

Men vem i andra änden pressar tidningen att inte publicera? Vem vill inte avsluta kriget? Och varför?

Vietnamkriget var redan hårt ifrågasatt av amerikanerna vid det här tillfället, så något annat än hänsyn till folkets vilja eller Pentagons egna slutsatser påverkade uppenbarligen presidenten och politikerna i Washington DC. Filmen lyfter fram en teori om att USA inte ville lomma hem som förlorare och därför fortsatte kriga, trots att försvarsministern McNamara (spelad av Bruce Greenwood) tidigt insåg att ingen seger var möjlig. Sannolikt påverkade detta händelseutvecklingen. Starka finansiella intressen fanns dock också som inte hade något emot att fortsätta kriget mer än 15 år efter att det inleddes. Försvarsindustrins inflytande över vad som hände belyses tyvärr inte i denna film. Under Vietnamkriget spenderade USA runt 50 % av statsbudgeten på försvaret, i dag är siffran betydligt lägre, runt 20 % trots flera krig runt om i världen och ett ständigt terrorhot.

Inför och en bra bit in i Irakkriget var Washington Post en av krigets främsta påhejare. Det är även för den inflytelserika tidningen svårt att lära sig av misstag.

Washington Post ägs nu av Jeff Bezos, grundare och VD på Amazon. Nätbutikens framgångar har gjort honom till världens överlägset rikaste individ någonsin. Ser han möjligtvis tidningen som ett vapen att påverka politikerna i för Amazon viktiga frågor som t ex beskattning (som nätföretaget undvikit under många år, men under 2017 börjat betala i vissa delstater) samtidigt som företaget får stora bidrag från delstater för att etablera lager? Vill han kanske behålla den situation som råder i vilken delar av Amazons arbetskraft tjänar så lite att de tvingas leva på food stamps (som skattebetalarna får stå för). Vill du ha en källa på något av detta? Leta inte i Washington Post.

Bezos är dessutom rådgivare åt Pentagon. Märkligt sammanträffande.

Svensk biopremiär: 26 januari 2018

Relaterade filmtips
Fog of War, oscarsbelönad dokumentär om försvarsministern Robert McNamara.
Spotlight, verklighetsbaserat drama som tilldelades Oscar för bästa film om en nyhetsredaktion som avslöjar katolska prästers övergrepp.

Läs också detta utdrag ur Supreme Courts beslut 1971 som kritiserade administrationens försök att stoppa mediernas publicering. Medierna vann i Supreme Court med 6 röster mot 3.

SUPREME COURT RULING: NEW YORK TIMES V. UNITED STATES 403 U.S. 713
EXCERPT FROM JUSTICE HUGO BLACK

“In the First Amendment the Founding Fathers gave the free press the protection it must have to fulfill its essential role in our democracy. The press was to serve the governed, not the governors. The Government’s power to censor the press was abolished so that the press would remain forever free to censure the Government. The press was protected so that it could bare the secrets of government and inform the people. Only a free and unrestrained press can effectively expose deception in government. And paramount among the responsibilities of a free press is the duty to prevent any part of the government from deceiving the people and sending them off to distant lands to die of foreign fevers and foreign shot and shell. In my view, far from deserving condemnation for their courageous reporting, the New York Times, the Washington Post, and other newspapers should be commended for serving the purpose that the Founding Fathers saw so clearly. In revealing the workings of government that led to the Vietnam war, the newspapers nobly did precisely that which the Founders hoped and trusted they would do.”

Weiners sexskandaler i ny dokumentärfilm

weiner-film

På nyss avslutade filmfestivalen Sundance fick Weiner Grand Jury Prize för bästa dokumentär. Den handlar om sexskandalerna 2011 och 2013 kring demokraten och fd kongressledamoten Anthony Weiner.

Dokumentären av Josh Kriegman och Elyse Steinberg följer den politiska talangen Weiner under valkampanjen till borgmästare 2013. Vad som gör skandalen och filmen extra aktuell fortfarande 2016 är att Weiners fru Huma Abedin jobbar som Hillary Clintons närmaste medhjälpare. Innehåller dokumentären något som kan skada Hillary förutom det faktum att den riskerar att få väljarna att tänka på Lewinskyskandalen?

Weinergate var en skandal som involverade privata foton som kongressledamoten skickade via twitter till unga kvinnor. Som extra krydda för komikerna betyder hans efternamn snopp på engelska.

Inledningsvis förnekade han det hela i en rad tv-intervjuer. Till slut kröp han till korset. Inför media förnedrades han ytterligare av Andrew Breitbart (som drev sajten Breitbart men inte lever längre). Den konservative journalisten som avslöjade det hela kraschade nämligen Weiners presskonferens. Sexskandalen ledde till att Anthony Weiner fick avgå från kongressen.

Mitt i Weiners kampanj till borgmästare 2013 briserade ytterligare en skandal på exakt samma tema.

Den 20 maj får dokumentären biopremiär i USA. Vi får hoppas att den dyker upp i Sverige snart.

Recension av Benghazifilmen 13 Hours

13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi  John Krasinski plays Jack Silva in 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi from Paramount Pictures and 3 Arts Entertainment / Bay Films
13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi
John Krasinski spelar Jack Silva i 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi
Foto: Christian Black. © 2015 PARAMOUNT PICTURES. ALL RIGHTS RESERVED.

Biopremiär i Sverige den 17 februari

13 HOURS: THE SECRET SOLDIERS OF BENGHAZI

Regi: Michael Bay
Skådespelare: John Krasinski, Pablo Schreiber, James Badge Dale, David Costabile
Filmen är 2 timmar och 24 minuter.

13 Hours är en spektakulär actionfilm med politiskt laddade anklagelser regisserad av Michael Bay (främst känd som producent, men har regisserat Transformers, Pearl Harbor, Armageddon). Filmen antyder nämligen att någon högt upp på utrikesdepartementet (läs Hillary Clinton) inte gav militärt stöd för att svara på den islamistiska terrorattacken i Benghazi den 11:e september 2012.

Terrorattacken mot ett tillfälligt amerikanskt konsulat i Benghazi i norra Libyen räknas av konservativa i USA som den största skandalen under president Barack Obamas tid vid makten. USA:s ambassadör Christoper Stevens och tre andra amerikaner omkom, varav två var kontrakterade av CIA. Hillary Clinton var utrikesminister vid tillfället och kritiken har lett till flera förhör med henne i kongressen.

Förutom den uppenbara skandalen att en ambassadör dödas inne på ett amerikanskt konsulat så har kritiken fokuserat på några specifika konspirationsteorier. Den allvarligaste teorin hävdar att utrikesdepartementet och därmed Hillary Clinton skulle ha beordrat en ”stand down”, dvs att säkerhetsstyrkorna från CIA som fanns i närheten beordrats att inte ingripa.

Varför skulle Hillary Clinton och president Obama tvekat med att försvara konsulatet och ambassadören? Enligt konspirationsteorin så var det för att inte riskera en ännu större skandal med fler döda just när Obama höll på att bli omvald 2012. Och i förlängningen skulle det också äventyra Hillary Clintons presidentvalskampanj 2016. Att det rådde förvirring inledningsvis kring om det var en spontan protest eller en terrorattack har bidragit till kritiken.

Det är väldigt lite utrymme som ges i filmen till denna kritik. 13 Hours är istället en klassisk Hollywoodaction i högt tempo och samma stil som du känner igen från andra lika patriotiska och utskällda Bayfilmer som tex Pearl Harbor. Självklart hade det varit mer intressant om den utforskat CIA:s och utrikesdepartementets agerande.

”Det här är en sann berättelse” förkunnar texten över bioduken innan filmen börjar, till skillnad från de flesta andra spelfilmer som väljer mer ödmjuka formuleringar som ”Baserad på verkliga händelser”. Filmen presenterar så klart en högst subjektiv berättelse som det alltid är, även för dokumentärer (vilket det här inte är). Men filmen har stöd av soldaterna som var på plats. Det är ur deras perspektiv vi kastas in i den instabila situationen i Libyen strax efter revolutionen då Khadaffi mördades.

Det är flera actionpackade och våldsamt kaotiska händelser som filmen beskriver. Dels terrorattacken mot konsulatet, hur säkerhetspersonalen svarar på attacken och senare hur de försöker försvara sig själva runt egna hemliga CIA-byggnaderna.

Som actionfilm har den en intensitet, våldsamhet och kraft som gör att det aldrig blir tråkigt. Michael Bay försöker också tassa in på ett område han inte behärskar, nämligen att skapa något större än bara action. Bay håller berättelsen enkel med modiga machokillar som gör det enda rätta av patriotiska skäl när staten fallerar. Förväntar du mer nyans och tänkvärda resonemang än så blir du besviken.

Antagonisten är inte främst islamisterna utan den lokale CIA-chefen Bob som beskrivs som en lite väl stel paragrafryttare. Han spelas av David Costabile från Breaking Bad. I den populära Netflixserien spelade han en libertarian och Ron Paul-supporter som var emot staten. Här får hans roll istället symbolisera allt som är fel med myndigheter.

Hillary Clintons namn nämns inte i filmen, men det är underförstått att det är henne 13 Hours är ute efter. Den enda som pekas ut personligen i filmen och kritiseras hårt är säkerhetspersonalens närmaste befäl, CIA-chefen Bob. Utrikesdepartementet hängs ut för att förstärkningar via flyg inte skickats och för att säkerhetsstyrkorna inte fick klartecken att ta sig till konsulatet och rädda ambassadören och övrig personal. Om det verkligen fanns möjlighet att skicka flyg i tid och vilka riskerna med det skulle vara råder det delade meningar om. Att säkerheten inte var tillräcklig innan attacken håller utrikesdepartementet med om.

13 Hours har floppat på Box Office trots att den pushats extra hårt av konservativ media som Fox News och Breitbart. Den amerikanska allmänheten börjar bli något trött på Benghazi efter att terrorattacken under flera perioder tjatats sönder av media. Hillary Clintons position stärktes till och med efter senaste tv-sända förhöret med henne. Och som du kanske minns gick Obama segrande ur en ordväxling i ämnet under andra debatten mot Romney. Men skam den som ger sig. Ted Cruz nämnde filmen 13 Hours i senaste republikanska debatten för att rikta kritik mot Clinton.

Benghazi kommer fortsätta att användas som politiskt vapen tills Hillary Clinton är ute ur bilden. Ingen skulle bli förvånad om det dök upp en intensiv annonsattack på Clinton om hon nomineras som får swiftboatannonserna på John Kerry att blekna.

Recension av filmen om George W. Bush


W visades på Stockholms Filmfestival 2008

När George W Bushs tid i Vita Huset sakta går mot sitt slut kommer Oliver Stone med en långfilm om den man som i åtta år varit världens mäktigaste. W är en annorlunda bio-pic med en hel del humor.

Fortsätt läsa Recension av filmen om George W. Bush