President Obama pratar med en person som också har ett tufft jobb, astronauten Scott Kelly.  (Foto: Official White House Photo by Pete Souza)

Vad är en lämplig bakgrund för jobbet som amerikansk president?

President Obama pratar med en person som också har ett tufft jobb, astronauten Scott Kelly.  (Foto: Official White House Photo by Pete Souza)
President Obama pratar med en person som också har ett tufft jobb, NASA astronauten Scott Kelly, som landat efter ett år i rymden. (Foto: Official White House Photo by Pete Souza)

Inför valet 2008 lyfte republikanerna kritik mot att Obama inte hade någon större ”executive experience”, dvs inte varit ledare i någon stor organisation eller ett företag. Det har Donald Trump. Istället saknar han politisk erfarenhet. Så frågan är vad som är en lämplig bakgrund för jobbet som amerikansk president?

Främst vill väljarna ha en president som kan göra ett bra jobb och då måste kandidaten vara kvalificerad att utföra uppgifterna. Rent konstitutionellt finns krav på att personen ska vara en ”natural born citizen” och minst 35 år. Formella och informella krav i övrigt är det lite klurigare att definiera för väljarna som ”anställer” presidenten. Senatorer och guvernörer skulle de flesta anse klara av arbetsuppgifterna. Borgmästare? Ja, om det är en riktigt stor stad som New York.

Många personer med andra bakgrunder skulle också kunna matcha jobbkvalifikationerna. En som ställde upp i årets val på republikanernas sida var Carly Fiorina, känd som f.d. företagsledare på HP. Och så har vi Donald Trump som är affärsman, främst inom fastighetsbranschen. Rimligen skulle de kunna utföra arbetsuppgifterna trots att de inte varit folkvalda och inte haft något politiskt ämbete. Frågan är dock om Ben Carson ansågs helt kvalificerad av väljarna som fd neurokirurg. Någonstans där går gränsen.

Ska vi tackla frågan från ett annat håll så har väljarna ett minst lika viktigt krav på en presidentkandidat. Det är att få en bild av hur kandidaten kommer agera som president i olika sakfrågor. Går det att undersöka tidigare agerande, en historik eller som det heter i USA – ”track record”? I fallet med Ben Carson blir det svårt. Visst går det att lyssna till vad han sagt och hur han argumenterat i intervjuer och debatter under presidentvalet, men det är inte samma sak som att lägga en röst i en tuff omröstning i kongressen. Eller att som guvernör svara på en kris i delstaten.

LÄS:  Jimmy Carter vill att Obama erkänner Palestina

Något lättare blir det med en företagsledare för ett större internationellt företag. Den personen har fattat beslut som det går att se om det var smart eller mindre lyckat. Att spåra åsikter och agerande för företagsledare går, men det är inte enkelt att överföra till den politiska världen.

En guvernör däremot är en ledare och ytterst ansvarig för en delstat. Vi kan direkt se hur den agerat i politiska frågor när beslut fattats. Det går att tänka på guvernörer som presidenter över en delstat. Väljarna kan därmed få en bild av hur hen kommer agera som president i en rad viktiga politiska frågor.

Något som kan försvåra är om tex en republikansk kandidat styr en mer liberal delstat som i fallet med Romney i Massachusetts. När han sedan som presidentkandidat under primärvalen försökte försvara en del beslut, lyfte han argumentet att han styrde i en liberal delstat och som president skulle han representera hela USA. Underförstått, han skulle agera mindre liberalt. Bernie Sanders har använt snarlika argument för att försvara en del kontroversiella omröstningar i senaten vad gäller vapenfrågor. Vermont är en lantlig delstat som är mer vänligt inställd till vapen och han skulle röstat annorlunda om han varit representant för hela nationen.

Med det sagt finns ändå en tydlig fördel för väljarna om kandidaten ställts inför politiskt svåra beslut och det går att se hur personen agerat och röstat.

Den perfekta bakgrunden för en presidentkandidat sett ur väljarnas perspektiv är alltså om den varit guvernör. Och gärna också företagsledare. Romney hade den perfekta formella bakgrunden, men en del andra brister, vilket valresultatet visade. Motståndaren hade dessutom en ännu mer perfekt formell bakgrund, Obama var redan president.