Hur “ranked choice voting” ändrade vinnaren i Maine

Precis som namnet antyder ger “ranked choice voting” väljarna möjligheten att rangordna kandidater från en favorit till den väljaren gillar minst.

Efter valet räknas först väljarnas förstahandsval. Om en kandidat når 50 % av rösterna har den vunnit. Annars fortsätter processen med att den kandidat som fått minst antal förstahandsval tas bort. Väljarna som rangordnade den kandidaten som sin favorit får sin röst ändrad till andrahandsvalet. 

Så fortsätter processen tills en kandidat har nått över 50 % och därmed en majoritet av rösterna.

I den lilla delstaten Maine i nordvästra USA finns detta system. I november fick det konsekvensen att en annan kandidat än den som fick flest förstahandsröster till slut vann. 

Professorn Lawrence Lessig argumenterar för att införa detta även i presidentval i USA Today:

Ranked-choice voting worked in Maine. Now we should use it in presidential races.

En lite dold effekt av “ranked choice voting” är att valrörelsen kan bli snällare när kandidaterna gärna vill vinna andra omgångens röster om det skulle bli aktuellt. 

Candidates in a ranked-choice system have a real interest in playing nice. If they are unsure about whether they’ll win on the first ballot, they have a strong incentive not to denigrate or insult the candidates whose second-rank votes they might want. A clear front-runner need not behave, but everyone else will. Negative advertising can thus be costly for all except a clear frontrunner ?— ?which can change importantly how campaigns proceed. 

Grupper av väljare som anklagas för att förstöra som t ex Bernieanhängare som gick till Green Party 2016, är antagligen de som skulle gynnas mest av en sådan här förändring. Då kan de inte längre anklagas för att slänga bort sin röst och orsaka demokraternas förlust. Någon som minns Ralph Nader? Kanske leder det också till att stärka fler partier än de två som närmast bildat ett oligopol med ordentliga vallgravar för de partier som försöker. 

PS. Fotot ovan är som du kanske ser Sarah Palin som just röstat hemma i Wasilla, Alaska i presidentvalet 2008. (Foto: Shealah Craighead/SarahPAC)

Nikki Haley börjar distansera sig från Trump

I en intervju med The Atlantic distanserar sig avgående FN-ambassadören Nikki Haley delvis från Trumps politik. Spekulationerna om att hon är intresserad av en framtida presidentvalskampanj (2024 eller senare) lär tillta. 

She recognized Saudi Arabia as a vital partner against Iran, but insisted that Riyadh can’t be given “a pass” for the murder of the journalist Jamal Khashoggi, pointedly noting that the Saudi crown prince’s “government did this, and so he technically is responsible.” And Haley, who has announced her resignation but won’t leave her post until the end of the year, acknowledged daylight between her and the president.

“I think we agree on most things,” she said. “There are certainly things that we don’t agree on. 

Demokraternas största bloggare kräver kvinnlig presidentkandidat 2020

Organizing atheists has been compared to herding cats, because they tend to think independently and will not conform to authority. (Richard Dawkins)

Liksom katter är ateister för smarta och oberoende för att låta sig styras, enligt Richard Dawkins. Om det går att göra den jämförelsen med demokraternas gräsrötter låter jag vara osagt, men det är tydligt att ett försök att styra fåren misslyckades nyligen på demokraternas största och inflytelserika blogg DailyKos. 

När grundaren av bloggen (Markos Moulitsas Zúñiga) i en kontroversiell artikel nyligen hävdade att Our 2020 nominee will look like the Democratic Party, and that’s not a white guy’ fick han direkt mothugg av arga läsare. Kritiken har handlat om att sakfrågor, karisma, ledaregenskaper och hur mycket väljarna entusiasmeras av kandidaten bör gå före kön och hudfärg. Dessutom finns det ett tryck på att det ska vara någon som kan besegra Trump i delstaterna där han oväntat vann i Rostbältet. Det innebär främst Pennsylvania, Michigan och Wisconsin. Då hävdar vissa att det skulle vara en fördel om en vit man som Joe Biden, Sherrod Brown eller Richard Ojeda representerade demokraterna. Dessa delstater har nämligen långt fler vita än genomsnittet i USA. 

Här blottas dilemmat för demokraterna om denna önskan att det ska bli en kvinna som besegrar Trump 2020. Kvinnorna ska få sin revansch. Men var det inte just det som resulterade i fel ingång 2016? Borde inte demokraterna välja en kandidat utifrån sakfrågor?

Moulitsas Zúñigas främsta argument är detta: 

We won big in 2018 thanks to unprecedented support from women and people of color. At an even 49-49, white women are the real electoral battleground. (Republicans won them 56-42 in 2014.)

Bland de upprörda kommentarerna till Markos artikel:

The last three presidential nominees were Barack Obama, Barack Obama, and Hillary Clinton.  They were supported by white guys who took a back seat to a black man and a white woman.
Kos is saying stupid things because he’s against certain candidates.
It’s called throwing out the baby with the bathwater.

Moulitsas Zúñiga är mer moderat/center och pragmatisk än progressiv. T ex är det tydligt att han inte gillar Bernie Sanders. DailyKos har också förändrats sedan de mer progressiva dagarna då Nate Silver (FiveThirtyEight) startade sin karriär där och Moulitsas gav sitt stöd till Howard Dean i presidentvalet 2004. Då ansågs Dean vara progressiv och för radikal för partiet. I dag är han lobbyist och kritiseras hårt av progressiva för det. Och DailyKos får anses ha växt in i och blivit en del av etablissemanget. 

Nu hittas mer radikala åsikter som är öppna för att kritisera partiet, vill fokusera på progressiva sakfrågor och tona ner identitetspolitiken på YouTube. Där slår t ex Kyle Kulinski ett slag för “the populist left”.  Han verkar ha med sig gräsrötter inom partiet och oberoende som lämnat partiet p g a ett ökat missnöje med demokraternas ledning i Washington DC.

Kulinski var en av grundarna av den progressiva utbrytargruppen Justice Democrats som lanserat en mängd framgångsrika politiker under senaste två åren, med Alexandria Ocasio-Cortez och Richard Ojeda som några affischnamn. 

Vi får se vilken sida som segrar. Det är också spännande så klart att se om demokraterna kan enas efter splittringen som uppstod mellan progressiva Bernieanhängare och mer moderata Clintonanhängare 2016. 

Moulitsas Zúñiga något tondöva artikel och svaren på hans åsikter antyder att det kan bli väldigt svårt att ena partiet på de mindre än två år som återstår till presidentvalet 2020. Någon försoning har ju inte skett på de två år som redan hunnit passera. Tvärtom. 

Deval Patrick ställer inte upp i presidentvalet 2020

Ännu en möjlig kandidat inför presidentvalet 2020 väntas inte ställa upp. Det är Deval Patrick, fd guvernör i Massachusetts. Ett officiellt meddelande väntas denna vecka, än så länge är det rykten från personer nära Patrick som uppgett detta till Politico.

Efter att ha avslutat sin politiska karriär tog Patrick anställning på Bain Capital som grundades av Mitt Romney.

Det närmar sig alltså beslut för de potentiella kandidaterna. Främst verkar det inte vara väljarna som kräver beslut om de tänker ställa upp eller inte redan nu. Istället misstänker jag att det är kampanjstrateger och andra kvalificerade att jobba högt upp i kampanjerna, som måste välja en kandidat att jobba för, som pushar kandidaterna att säga ja eller nej snart. I Patricks fall har många fd Obama-medarbetare stöttat honom och de skulle nu släppas fria att jobba för någon annan kandidat. Kanske går de till Kamala Harris?

Avenatti hoppar av 2020

Kontroversielle advokaten Michael Avenatti, som representerar Stormy Daniels mot Donald Trump, har nu meddelat att han inte tänker ställa upp som presidentkandidat 2020.

Han hade lyft idén om en kandidatur som demokrat efter att ha lyckats få mycket uppmärksamhet i media. Kritiken mot honom för att vara en opportunist har dock förföljt honom. Senaste veckorna har han varit inblandad i en rad skandaler där hans ekonomi och privatliv granskats.