New York-senatorn Kirsten Gillibrand har hamnat i bakvattnet under presidentvalet så här långt, med svagt stöd i opinionsmätningarna. Men nu har hon kommit med ett förslag som ändå fått en del uppmärksamhet. Det handlar om hur nationen ska lösa utmaningar på området kring korruption och valdeltagande.
Gillibrands förslag är att alla amerikaner ska få totalt 600 dollar att spendera på politiska kampanjer i presidentval och kongressval. Kandidater som vill kunna ta emot dessa pengar får inte ta emot PAC-pengar, dvs stora bidrag från företag och organisationer.
Många av demokraternas kandidater skulle kvalificera för det om det skulle gälla i dag. I Seattle har ett snarlikt förslag testats med blandat resultat. Det har visat sig svårt att få väljarna att använda systemet. Kanske är det för okänt, för nytt eller komplicerat.
Förslaget kallar Gillibrand för Democracy Dollars. Maxgränsen per presidentval är 200 dollar, samma gräns gäller för val till senaten respektive representanthuset. Totalt alltså 600 dollar. Tanken är att kandidater som inte förlitar sig på PACs ska ha en chans att samla in mer pengar under detta system. Det ska gynna demokratin genom att kandidaterna ska bry sig mer om väljarnas åsikter än de tunga donatorernas.
Bernies förslag
Bernie Sanders brukar nämna reformer för kampanjfinansiering som den viktigaste frågan. Hans förslag för att lösa problemen är i första hand offentligt finansierade kampanjer (Public Funding of Elections). Han vill också ta bort möjligheten för kampanjer att samla in obegränsat med pengar genom sk PACs. Det möjliggjordes genom högsta domstolens kontroversiella beslut i Citizen United 2010. I princip alla demokraternas presidentkandidater vill utöka stöd till offentligt finansierade kampanjer och ta bort Citizen United.
Största skillnaden mellan kandidaterna är i hur de själva tar emot pengar under presidentvalet. Accepterar de bidrag från företag inom fossila bränslen, oljeindustrin? Lobbyister? Nyligen fick Beto O’Rourke krypa till korset och skänka tillbaka bidrag som han fått från lobbyister efter att några studenter kritiserat honom för att han accepterat pengarna.
Presidentkandidaten som gått längst i frågan?
Elizabeth Warren är ändå den kandidat som än så länge profilerat sig tydligast i denna fråga under presidentvalet:
So I’ve made a decision: My presidential primary campaign will be run on the principle of equal access for anybody who joins it.
That means no fancy receptions or big money fundraisers only with people who can write the big checks. And when I thank the people giving to my campaign, it will not be based on the size of their donation. It means that wealthy donors won’t be able to purchase better seats or one-on-one time with me at our events. And it means I won’t be doing “call time,” which is when candidates take hours to call wealthy donors to ask for their support. As a candidate for president, the expectation is you make hours of these calls a week and attend dozens of these exclusive events every quarter.
Medium
Notera dock ordet “primary campaign”. Det innebär att om hon skulle utses till demokraternas kandidat kan hon ändra sig i en kampanj mot Trump.
