Som vi utlovade i början på december kommer här en recension av Vice, en film om Dick Cheney med Christian Bale i huvudrollen som får biopremiär nu på fredag den 11 januari. Först publicerad på bio.nu.
För några år sedan träffade jag en person som hade varit på ett event med Richard “Dick” Cheney i samband med att den fd vicepresidenten lanserade en bok. Han tyckte att bilden i media av Cheney inte stämde. “Han var ju riktigt trevlig!”. Cheney klarade alltså av att skaka tass och le när han sålde sin bok utan att tortera köparen alls. Tänka sig.
Christian Bale som spelar fd vicepresidenten jämförde Cheney med satan under sitt tacktal på Golden Globe. Riktigt så hård mot Cheney är inte filmen Vice av regissören Adam McKay (The Big Short), men den är tydligt kritisk. Tyvärr skjuter kritiken åt alla möjliga håll, utan att träffa i närheten av solar plexus. En försmak av det kommer redan i och med en inledande text, som ska vara någon form av komisk referens till den gång Cheney sa “go fuck yourself” till demokraten Pat Leahy. Om amerikanerna bara minns fem saker om Cheney så finns det ögonblicket definitivt med.
I den långa rad av tweets och kampanjtal som serverats av Trump börjar det kanske snart sjunka in att det finns värre saker att bli upprörd över här i världen än en svordom eller ovårdat språk. Tortyr och krig, för att nämna några passande exempel.
Filmen hoppar mellan fiktion, dokumentär och verklighetsbaserade scener. Stilen känns snabbt igen från den mycket starkare The Big Short om finanskrisen 2008. Vice hoppar också flitigt i tid. Från Cheneys instabila unga år med rattfylla, bråk och misslyckade studier, till lätt humoristiska ögonblick i maktens korridorer och vidare till dokumentära tortyrscener.
Det blir inte så lite rörigt när inget av Cheneys kändaste ögonblick får missas. Tyvärr görs det på bekostnad av en röd tråd, en övergripande kritik. Frågan om varför just han kom till makten är kanske den fråga som intresserar McKay mest, men det leder inte till någon övertygande teori. Det oljefokuserade storbolaget Halliburtons del i detta nämns i förbigående, men det hade varit ett exempel på ett svart hål att gräva djupare i.
Bland filmens mer lyckade scener finns hårresande resonemang inom administrationen kring varför den tortyr de föreslår inte är tortyr egentligen. Christian Bale spelar som alltid väldigt starkt och det är han som är klart bäst med Vice. Även Amy Adams gör ett skarpt porträtt av Dicks fru Lynne som flera gånger räddar maken undan fiaskon. Adams och Bales samspel funkar riktigt bra.
Humorn i Vice håller till största del knapp Göteborgsnivå. Ett exempel på detta är när kameran zoomar in på Cheneys boots och berättarrösten förklarar att han “got the boot”, dvs sparkades från studierna.
Det är så klart ingen lätt utmaning att göra satir av en mäktig ledare som fått allvarliga anklagelser riktade mot sig. Vad som funkade bra i berättartekniken för att förklara komplexa ekonomiska termer som derivat i The Big Short, förvirrar här mer än det belyser. Kanske för att opportunism inte är så komplicerat att det behöver förklaras av en berättarröst i bild eller med snabba kontrasterande klipp.
Kommer vi närmare personen Richard? Nja, inte direkt. Som filmen nämner tidigt är han extremt hemlighetsfull, vilket försvårar jobbet att skapa ett djupare porträtt av honom. Efter att ha sett filmen är jag ännu mindre intresserad av honom än tidigare. Inget bra tecken för en biopic.
Filmen blir en påminnelse om att amerikansk politik är allt för personfixerad och media (inklusive politisk film) är för ointresserad av sakfrågor. Kanske för att mediekonsumenterna i sin tur gärna låter sig förvillas av diverse makthavare, kungligheter och andra skinande föremål. Till och med när objektet är så helt utan skinande karisma som Cheney. Tur då att han spelas av en riktig Hollywoodkunglighet som Christian Bale.
