Filmrecension: Vice om Dick Cheney med Christian Bale

Som vi utlovade i början på december kommer här en recension av Vice, en film om Dick Cheney med Christian Bale i huvudrollen som får biopremiär nu på fredag den 11 januari. Först publicerad på bio.nu.

För några år sedan träffade jag en person som hade varit på ett event med Richard “Dick” Cheney i samband med att den fd vicepresidenten lanserade en bok. Han tyckte att bilden i media av Cheney inte stämde. “Han var ju riktigt trevlig!”. Cheney klarade alltså av att skaka tass och le när han sålde sin bok utan att tortera köparen alls. Tänka sig.

Christian Bale som spelar fd vicepresidenten jämförde Cheney med satan under sitt tacktal på Golden Globe. Riktigt så hård mot Cheney är inte filmen Vice av regissören Adam McKay (The Big Short), men den är tydligt kritisk. Tyvärr skjuter kritiken åt alla möjliga håll, utan att träffa i närheten av solar plexus. En försmak av det kommer redan i och med en inledande text, som ska vara någon form av komisk referens till den gång Cheney sa “go fuck yourself” till demokraten Pat Leahy. Om amerikanerna bara minns fem saker om Cheney så finns det ögonblicket definitivt med.

I den långa rad av tweets och kampanjtal som serverats av Trump börjar det kanske snart sjunka in att det finns värre saker att bli upprörd över här i världen än en svordom eller ovårdat språk. Tortyr och krig, för att nämna några passande exempel.

Filmen hoppar mellan fiktion, dokumentär och verklighetsbaserade scener. Stilen känns snabbt igen från den mycket starkare The Big Short om finanskrisen 2008. Vice hoppar också flitigt i tid. Från Cheneys instabila unga år med rattfylla, bråk och misslyckade studier, till lätt humoristiska ögonblick i maktens korridorer och vidare till dokumentära tortyrscener.

Det blir inte så lite rörigt när inget av Cheneys kändaste ögonblick får missas. Tyvärr görs det på bekostnad av en röd tråd, en övergripande kritik. Frågan om varför just han kom till makten är kanske den fråga som intresserar McKay mest, men det leder inte till någon övertygande teori. Det oljefokuserade storbolaget Halliburtons del i detta nämns i förbigående, men det hade varit ett exempel på ett svart hål att gräva djupare i.

Bland filmens mer lyckade scener finns hårresande resonemang inom administrationen kring varför den tortyr de föreslår inte är tortyr egentligen. Christian Bale spelar som alltid väldigt starkt och det är han som är klart bäst med Vice. Även Amy Adams gör ett skarpt porträtt av Dicks fru Lynne som flera gånger räddar maken undan fiaskon. Adams och Bales samspel funkar riktigt bra.

Humorn i Vice håller till största del knapp Göteborgsnivå. Ett exempel på detta är när kameran zoomar in på Cheneys boots och berättarrösten förklarar att han “got the boot”, dvs sparkades från studierna.

Det är så klart ingen lätt utmaning att göra satir av en mäktig ledare som fått allvarliga anklagelser riktade mot sig. Vad som funkade bra i berättartekniken för att förklara komplexa ekonomiska termer som derivat i The Big Short, förvirrar här mer än det belyser. Kanske för att opportunism inte är så komplicerat att det behöver förklaras av en berättarröst i bild eller med snabba kontrasterande klipp.

Kommer vi närmare personen Richard? Nja, inte direkt. Som filmen nämner tidigt är han extremt hemlighetsfull, vilket försvårar jobbet att skapa ett djupare porträtt av honom. Efter att ha sett filmen är jag ännu mindre intresserad av honom än tidigare. Inget bra tecken för en biopic.

Filmen blir en påminnelse om att amerikansk politik är allt för personfixerad och media (inklusive politisk film) är för ointresserad av sakfrågor. Kanske för att mediekonsumenterna i sin tur gärna låter sig förvillas av diverse makthavare, kungligheter och andra skinande föremål. Till och med när objektet är så helt utan skinande karisma som Cheney. Tur då att han spelas av en riktig Hollywoodkunglighet som Christian Bale.

Dick Cheney till biograferna

I filmen Vice med Christian Bale i huvudrollen som Dick Cheney får vi en inblick i livet som vicepresident i USA under George W Bush. Eller om det nu var så att det var Cheney som i verkligheten styrde landet? Filmen får biopremiär den 11 januari runt om i Sverige.

Här är trailern för detta förhoppningsvis spännande drama:

Bakom filmen ligger regissören Adam McKay, som gjorde succé med The Big Short. Jag återkommer med en recension om vi får möjlighet till det i början på nästa år.

Michael Moore är tillbaka med film om Donald Trump

Jag hänger på Stockholm Filmfestival som pågår just nu och har bland annat sett Michael Moores nya film Fahrenheit 11/9. Den handlar till största del om hur Trump kunde komma till makten och belyser skolskjutningar, vattenkrisen i Flint och utmaningar för demokratin. På bio.nu kan du läsa min recension av Fahrenheit 11/9.

Några andra filmer om amerikansk politik premiärvisas också under filmfestivalen. Den främsta av dessa är The Front Runner om presidentkandidaten Gary Harts kampanj 1988 med Hugh Jackman i huvudrollen. Båda dessa filmer kommer nå biograferna runt om i landet senare i år.

Spielbergs nya film The Post hyllar modig journalism, men följer den fel spår?

Meryl Streep som Katharine Graham i filmen The Post

Steven Spielberg ligger bakom detta verklighetsbaserade drama om en händelse som skakade om Washington DC 1971. Dramat utspelar sig till största del på Washington Posts nyhetsredaktion även kort kallad “The Post”.

En ansträngd ekonomi hotar den då lokala tidningen och den enda vägen ur krisen verkar vara en börsnotering och mer inflytande för nya investerare i styrelserummet. Meryl Streep spelar Katharine Graham, änkan som tar över som ansvarig utgivare efter makens död. Hon tillträder som den första kvinnliga tidningsutgivaren i USA. Kan hon i en helt mansdominerad värld få respekt och nå framgång?

Hon får höra att allt ska kunna ordna sig med finanserna, bara en fullständig katastrof kan hindra planerna. Och just då händer det. En så omvälvande nyhet briserar att allt ställs på spel. Tillsammans med Washington Posts ambitiöse redaktör Ben Bradlee (Tom Hanks) ska Graham få en rejäl utmaning.

Pentagon Papers var ett hemligstämplat internt dokument på 7000 sidor sammanställt av den amerikanska försvarsmakten om det då pågående Vietnamkriget. Daniel Ellsberg, en av personerna som sammanställde dokumentet försökte senare sprida det explosiva materialet till allmänhetens kännedom via media. Men Nixon slog tillbaka hårt, trots att kritiken i rapporten fokuserade på tidigare administrationer.

När media och styrande i Washington i dag befinner sig i konstant konfrontation med anklagelser om “fake news” under Trumps administration, lyfter några av Hollywoods tyngsta namn fram modig journalistik. Det blir ett försök att inspirera genom paralleller till en avgörande tid för USA:s media. Viktigt och intressant så klart, men som så ofta i krigets dimma hamnar även denna berättelse på vissa villovägar.

The Post bjuder på flera starka ögonblick främst levererade av en övertygande Meryl Streep. Nerven i dramat är dock inte så uppskruvad som väntat. Och filmen verkar främst nyfiken på ena sidan av “follow the money”, begreppet som gjordes populärt efter Watergate. Ska Graham våga ställa sin egen ekonomiska trygghet på spel, förlora inbjudningar till cocktailpartyn och äventyra tidningens finanser genom att publicera Pentagon Papers, frågar filmen.

Men vem i andra änden pressar tidningen att inte publicera? Vem vill inte avsluta kriget? Och varför?

Vietnamkriget var redan hårt ifrågasatt av amerikanerna vid det här tillfället, så något annat än hänsyn till folkets vilja eller Pentagons egna slutsatser påverkade uppenbarligen presidenten och politikerna i Washington DC. Filmen lyfter fram en teori om att USA inte ville lomma hem som förlorare och därför fortsatte kriga, trots att försvarsministern McNamara (spelad av Bruce Greenwood) tidigt insåg att ingen seger var möjlig. Sannolikt påverkade detta händelseutvecklingen. Starka finansiella intressen fanns dock också som inte hade något emot att fortsätta kriget mer än 15 år efter att det inleddes. Försvarsindustrins inflytande över vad som hände belyses tyvärr inte i denna film. Under Vietnamkriget spenderade USA runt 50 % av statsbudgeten på försvaret, i dag är siffran betydligt lägre, runt 20 % trots flera krig runt om i världen och ett ständigt terrorhot.

Inför och en bra bit in i Irakkriget var Washington Post en av krigets främsta påhejare. Det är även för den inflytelserika tidningen svårt att lära sig av misstag.

Washington Post ägs nu av Jeff Bezos, grundare och VD på Amazon. Nätbutikens framgångar har gjort honom till världens överlägset rikaste individ någonsin. Ser han möjligtvis tidningen som ett vapen att påverka politikerna i för Amazon viktiga frågor som t ex beskattning (som nätföretaget undvikit under många år, men under 2017 börjat betala i vissa delstater) samtidigt som företaget får stora bidrag från delstater för att etablera lager? Vill han kanske behålla den situation som råder i vilken delar av Amazons arbetskraft tjänar så lite att de tvingas leva på food stamps (som skattebetalarna får stå för). Vill du ha en källa på något av detta? Leta inte i Washington Post.

Bezos är dessutom rådgivare åt Pentagon. Märkligt sammanträffande.

Svensk biopremiär: 26 januari 2018

Relaterade filmtips
Fog of War, oscarsbelönad dokumentär om försvarsministern Robert McNamara.
Spotlight, verklighetsbaserat drama som tilldelades Oscar för bästa film om en nyhetsredaktion som avslöjar katolska prästers övergrepp.

Läs också detta utdrag ur Supreme Courts beslut 1971 som kritiserade administrationens försök att stoppa mediernas publicering. Medierna vann i Supreme Court med 6 röster mot 3.

SUPREME COURT RULING: NEW YORK TIMES V. UNITED STATES 403 U.S. 713
EXCERPT FROM JUSTICE HUGO BLACK

“In the First Amendment the Founding Fathers gave the free press the protection it must have to fulfill its essential role in our democracy. The press was to serve the governed, not the governors. The Government’s power to censor the press was abolished so that the press would remain forever free to censure the Government. The press was protected so that it could bare the secrets of government and inform the people. Only a free and unrestrained press can effectively expose deception in government. And paramount among the responsibilities of a free press is the duty to prevent any part of the government from deceiving the people and sending them off to distant lands to die of foreign fevers and foreign shot and shell. In my view, far from deserving condemnation for their courageous reporting, the New York Times, the Washington Post, and other newspapers should be commended for serving the purpose that the Founding Fathers saw so clearly. In revealing the workings of government that led to the Vietnam war, the newspapers nobly did precisely that which the Founders hoped and trusted they would do.”