Konservative ledarskribenten Jennifer Rubin (Washington Post) sågar Trumps utrikespolitik:
Russia remains in Ukraine and now is making a play for control of the Sea of Azov. Iran and Russia dominate Syria. The war in Afghanistan drags on without clear purpose.
Let’s be blunt: The only significant foreign policy “achievements” Trump can claim are eviscerating our reputation as a reliable ally that defends human rights and giving autocrats the impression that they can get away with murder (and dismemberment and more) without paying any significant price.
This is an administration that can claim not a single substantial foreign policy achievement.
Washington Post rapporterar att amerikanska trupper är i Benghazi för att inleda en ny offensiv mot IS. Det ska röra sig om färre än 25 personer.
Ska USA göra ett nytt försök i Libyen? Ja, det verkar så.
The insertion of a tiny group of U.S. personnel into a country rife with militant threats reflects the Obama administration’s worries about the Islamic State’s powerful Libyan branch and the widespread expectations of an expanded campaign against it. For months, the Pentagon has been developing plans for potential action against the group, which has at least several thousand fighters in the coastal city of Sirte and other areas. And the U.S. personnel, whose ongoing presence had not been previously reported, is a sign of the acceleration toward another military campaign in Libya.
Operationen kan komma att växa.
If the White House does authorize a broader campaign in Libya, it is expected to be on a smaller scale than operations in Iraq and Syria. Apart from the ongoing air campaign against the Islamic State, the United States now has over 5,000 troops on the ground in Iraq, and Obama recently expanded the Special Operations force in Syria.
Regi: Michael Bay
Skådespelare: John Krasinski, Pablo Schreiber, James Badge Dale, David Costabile
Filmen är 2 timmar och 24 minuter.
13 Hours är en spektakulär actionfilm med politiskt laddade anklagelser regisserad av Michael Bay (främst känd som producent, men har regisserat Transformers, Pearl Harbor, Armageddon). Filmen antyder nämligen att någon högt upp på utrikesdepartementet (läs Hillary Clinton) inte gav militärt stöd för att svara på den islamistiska terrorattacken i Benghazi den 11:e september 2012.
Terrorattacken mot ett tillfälligt amerikanskt konsulat i Benghazi i norra Libyen räknas av konservativa i USA som den största skandalen under president Barack Obamas tid vid makten. USA:s ambassadör Christoper Stevens och tre andra amerikaner omkom, varav två var kontrakterade av CIA. Hillary Clinton var utrikesminister vid tillfället och kritiken har lett till flera förhör med henne i kongressen.
Förutom den uppenbara skandalen att en ambassadör dödas inne på ett amerikanskt konsulat så har kritiken fokuserat på några specifika konspirationsteorier. Den allvarligaste teorin hävdar att utrikesdepartementet och därmed Hillary Clinton skulle ha beordrat en “stand down”, dvs att säkerhetsstyrkorna från CIA som fanns i närheten beordrats att inte ingripa.
Varför skulle Hillary Clinton och president Obama tvekat med att försvara konsulatet och ambassadören? Enligt konspirationsteorin så var det för att inte riskera en ännu större skandal med fler döda just när Obama höll på att bli omvald 2012. Och i förlängningen skulle det också äventyra Hillary Clintons presidentvalskampanj 2016. Att det rådde förvirring inledningsvis kring om det var en spontan protest eller en terrorattack har bidragit till kritiken.
Det är väldigt lite utrymme som ges i filmen till denna kritik. 13 Hours är istället en klassisk Hollywoodaction i högt tempo och samma stil som du känner igen från andra lika patriotiska och utskällda Bayfilmer som tex Pearl Harbor. Självklart hade det varit mer intressant om den utforskat CIA:s och utrikesdepartementets agerande.
“Det här är en sann berättelse” förkunnar texten över bioduken innan filmen börjar, till skillnad från de flesta andra spelfilmer som väljer mer ödmjuka formuleringar som “Baserad på verkliga händelser”. Filmen presenterar så klart en högst subjektiv berättelse som det alltid är, även för dokumentärer (vilket det här inte är). Men filmen har stöd av soldaterna som var på plats. Det är ur deras perspektiv vi kastas in i den instabila situationen i Libyen strax efter revolutionen då Khadaffi mördades.
Det är flera actionpackade och våldsamt kaotiska händelser som filmen beskriver. Dels terrorattacken mot konsulatet, hur säkerhetspersonalen svarar på attacken och senare hur de försöker försvara sig själva runt egna hemliga CIA-byggnaderna.
Som actionfilm har den en intensitet, våldsamhet och kraft som gör att det aldrig blir tråkigt. Michael Bay försöker också tassa in på ett område han inte behärskar, nämligen att skapa något större än bara action. Bay håller berättelsen enkel med modiga machokillar som gör det enda rätta av patriotiska skäl när staten fallerar. Förväntar du mer nyans och tänkvärda resonemang än så blir du besviken.
Antagonisten är inte främst islamisterna utan den lokale CIA-chefen Bob som beskrivs som en lite väl stel paragrafryttare. Han spelas av David Costabile från Breaking Bad. I den populära Netflixserien spelade han en libertarian och Ron Paul-supporter som var emot staten. Här får hans roll istället symbolisera allt som är fel med myndigheter.
Hillary Clintons namn nämns inte i filmen, men det är underförstått att det är henne 13 Hours är ute efter. Den enda som pekas ut personligen i filmen och kritiseras hårt är säkerhetspersonalens närmaste befäl, CIA-chefen Bob. Utrikesdepartementet hängs ut för att förstärkningar via flyg inte skickats och för att säkerhetsstyrkorna inte fick klartecken att ta sig till konsulatet och rädda ambassadören och övrig personal. Om det verkligen fanns möjlighet att skicka flyg i tid och vilka riskerna med det skulle vara råder det delade meningar om. Att säkerheten inte var tillräcklig innan attacken håller utrikesdepartementet med om.
13 Hours har floppat på Box Office trots att den pushats extra hårt av konservativ media som Fox News och Breitbart. Den amerikanska allmänheten börjar bli något trött på Benghazi efter att terrorattacken under flera perioder tjatats sönder av media. Hillary Clintons position stärktes till och med efter senaste tv-sända förhöret med henne. Och som du kanske minns gick Obama segrande ur en ordväxling i ämnet under andra debatten mot Romney. Men skam den som ger sig. Ted Cruz nämnde filmen 13 Hours i senaste republikanska debatten för att rikta kritik mot Clinton.
Benghazi kommer fortsätta att användas som politiskt vapen tills Hillary Clinton är ute ur bilden. Ingen skulle bli förvånad om det dök upp en intensiv annonsattack på Clinton om hon nomineras som får swiftboatannonserna på John Kerry att blekna.
Obama kom till debatten förberedd med flera zingers. En av dessa handlade om att Romney befann sig kvar i 80-talets geopolitiska tänkande när det gäller utrikespolitiken. Romney hävdade nämligen för några månader sedan att Ryssland var USA:s främsta fiende.
En sajt skapades snabbt efter debatten på detta tema.
The eightys are calling… they want their foreign policy back.
Obamas effektivaste attack under kvällen handlade dock om att Romney befunnit sig “all over the map” när det gäller utrikespolitiken. Det knyter an till att Romney flip-floppat en del senaste tiden för att tilltala osäkra moderata väljare.
I en attack mot USA:s ambassad i Libyen har ambassadören och tre medarbetare på ambassaden dödats idag enligt Reuters. Är det här den utrikespolitiska kris Obamakampanjen fruktat?
Intressant och lång (9 sidor) läsning för dig som har åsikter om USA:s utrikespolitik i nya numret av Vanity Fair om just USA:s beslut att gå in i Libyen 2011.
To understand how air-force navigator Tyler Stark ended up in a thornbush in the Libyan desert in March 2011, one must understand what it’s like to be president of the United States—and this president in particular. Hanging around Barack Obama for six months, in the White House, aboard Air Force One, and on the basketball court, Michael Lewis learns the reality of the Nobel Peace Prize winner who sent Stark into combat.
Här en intervju med artikelns författare om bakgrunden till artikeln.
